Professorsförbundet 40 år: Från ensaksrörelse till professorernas och vetenskapens intressebevakare

Korkeakoulujen professoriliitto – Högskolornas Professorsförbund grundades 11.10.1969 för att motarbeta planerna att införa den s.k. en man en röst –principen i universitetens nya förvaltningssystem. Själva förvaltningsreformen upplevdes nog som nödvändig, men realiseringsplanerna ansågs vara ensidiga, radikala och för universitetens utveckling rentav skadliga. Undervisningsminister Johannes Virolainen understödde principen en man - en röst och fick flankstöd av bl.a. signaturen Liimatainen, som ifrågasatte själva tanken om ett Professorsförbund, eftersom det enligt honom förvandlade de beundrade mönstermedborgarna till idel fackföreningsmassa.

Principen en man - en röst ingick faktiskt i Lex Virolainen som gavs till riksdagen bara några månader före riksdagsvalet våren 1970. I remissdebatten försvarade undervisningsministern propositionen energiskt genom att konstatera att reformen hade fri forskning och undervisning som utgångspunkt, varför högskolorna själva nu skulle få beslutanderätt i sina ärenden. Oppositionen för sin del karaktäriserade propositionen som ett hopp i det okända och kritiserade den fart med vilken projektet hade blivit genomfört. Den dåtida retoriken påminner starkt om den diskussion som förts i samband med den aktuella universitetsreformen.

Protesterna mot principen en man- en röst kulminerade i mars 1970 då man med hjälp av en s.k. filibusterdiskussion lyckades uppskjuta behandlingen av propositionen till tiden efter valet. Förhalningstalens längd var sammanlagt över 120 timmar. Förbundets medlemmar deltog i författandet av anförandena. Lex Virolainen drogs tillbaka och universitetens förvaltningsreform förverkligades först långt senare, och då med den nuvarande trepartsprincipen som basis.

När svallvågorna väl lagt sig började Professorsförbundets verksamhet i allt högre grad koncentrera sig på bevakning av medlemmarnas materiella intressen. Förbundet anslöt sig till Akava år 1974 och blev då en fullfjädrad facklig intresseorganisation, som enligt sina regler “utgör en arbetsmarknadsorganisation för lärare och forskare vid universitet och forskningsanstalter, samtidigt som det främjar forskningen och undervisningen vid desamma. Förbundet bevakar forskningens och undervisningens frihet samt förutsättningarna och möjligheterna för allt bättre existensvillkor för fri forskning och undervisning. Dessutom bevakar förbundet högskoleväsendets kontinuerliga utveckling och främjar växelverkan mellan vetenskapssamfundet och det övriga samhället.”

Under de senaste årtiondena har förbundet sysselsatts av bl.a. strejkplanerna på 1980-talet, tendensen mot allt knappare resurser vid universiteten allt sedan 1990-talet, examensreformerna, den ekonomiska förvaltningsreformen, den nya tjänstemannalagen, slopandet av beteckningen biträdande professor, införandet av totalarbetstiden, det nya lönesystemet och den pågående universitetsreformen.

I slutet av 1960-talet påstod både studenterna och statens högsta ledning att universiteten och professorerna representerade den samhälleliga stagnationen. Nu säger man att den finska vetenskapen befinner sig i kris som följd av ett sjunkande antal publikationer och citationer samt trög internationalisering. Det torde vara oundvikligt att de finländska forskarnas hittills framgångsrika arbete inom kort kommer att stöta mot oöverkomliga hinder, ifall finansieringen av grundforskning och –undervisning fortsätter att bli allt knappare i samma takt som under de senaste femton åren. Med tanke på insats och resultat är det beskrivande att årsbudgeten för en toppforskningsenhet av världsklass, MIT, motsvarar årsbudgeten för Finlands hela universitetsväsen. Hos oss är det bara Aaltouniversitetet som fått löfte om tilläggsfinansiering för nästa år, medan de övriga fjorton borde nå världstoppen nästan utan pengar, då de bestraffas hårt med en ansenlig real nedskärning av anslagen. Det råder inget tvivel om att Professorsförbundet och dess systerorganisationer kommer att vara fullt sysselsatta även i framtiden.

Risto Laitinen
ordförande
Professorsförbundet