Det nya universitetets första år: Facket är viktigare än någonsin
Många är de problem som har försvårat det nya
universitetsväsendets början och hela reformens
chanser att lyckas. Då universiteten förvandlades
från statliga räkenskapsverk till antingen offentligrättsliga
institutioner eller privata stiftelseuniversitet,
fick de trots löftena ingen fullständig
kompensation för alla nya förpliktelser. Den direkta
statliga finansieringen har fördelats ojämnt
mellan universiteten, vilket redan har lett till samarbetsförhandlingar
och den vägen till personalminskningar
vid några av dessa. Mera finns
sannolikt att vänta.
Det blev en obehaglig överraskning i slutet av
förra året då de överblivna brukspengarna överfördes
till universitetens balansräkning, varför
många enheter inte längre hade förutsättningar
att sköta samtliga uppgifter de hade förbundit sig
till. Trots alla löften om att dylika åtgärder inte
ska få en fortsättning har man på olika håll i Finland
börjat misstänka att detta kan bli möjligt vid
vilket universitet som helst.
Även räkningarna för avskrivna apparater försvårar
institutionernas verksamhet. I det gamla
systemet med sina räkenskapsverk hade institutionerna
redan betalat sina apparater en gång, och
nu måste dessa betalas en gång till i form av avskrivningar.
Fastän det på universitetsnivå bara är
fråga om en bokföringsåtgärd gäller det reda pengar
för institutionerna.
För att spara pengar har universiteten försökt
effektivisera sin verksamhet i och med att de har
grundat servicecentra och interna serviceenheter
som nu bär ansvaret för enstaka enheters ekonomi
samt personal- och studieärenden. Detta har
bl.a. lett till ett flertal nya uppgifter för undervisnings-
och forskningspersonalen vilka egentligen
inte hör till dem men som äter upp arbetstid från
den verkliga kärnverksamheten. Också de nya, allt
annat än användarvänliga datorprogrammen
inom ekonomiförvaltningen tvingar forskarna
och lärarna att slösa tid på onödiga rutiner.
Hela den omvälvande universitetsreformen
har lett till många förändringar, varför Professorsförbundets
och de övriga fackförbundens arbete
för att trygga löneutvecklingen och arbetsförhållandena är viktigare än någonsin. I våras gav
facket ett historiskt strejkvarsel som undertecknats
av samtliga huvudavtalsorganisationer. Självfallet
är arbetsgivar- och arbetstagarparten oeniga
om varslet var nödvändigt eller ej, men snart efter
att det tillkännagivits kunde parterna underteckna
ett nytt kollektivavtal med vilket man lyckats
torpedera en del tydliga försämringar i anställningsvillkoren.
Låt vara att de förvärvade förmånerna
tillfaller såväl medlemmar som icke fackligt
anslutna, men ju större andel av yrkeskåren som
är ansluten till facket, desto bättre kan förbunden
göra sin röst hörd. Likaså är det egna förbundets
pondus helt beroende av medlemsantalet när det
gäller att påverka målsättningarna inom Akava.
Den bästa möjliga löneutvecklingen och optimala
arbetsförhållanden torde vara den allra viktigaste
medlemsförmånen.
Från första början kritiserade personalorganisationerna
det faktum att de lämnades utanför
det egentliga reformarbetet och att de således
kunde delta i förberedandet bara genom kommentarer,
meddelanden, kommunikéer eller utlåtanden.
Förbunden höll dock aktivt kontakt
med intressentgrupperna och statsmakten, vilket
ledde till vissa förbättringar i universitetslagen, låt
vara att vi inte fick alla för oss viktiga punkter
inskrivna i den. Förhoppningsvis besannas våra
misstankar mot universitetslagen eller dess uppenbara
fallgropar inte i framtiden. Snarare hoppas
vi att lagen verkligen kommer att skapa förutsättningar
för ett allt bättre universitetsväsende
där vetenskap, grundforskning, kultur och samhällelig
diskussion utgör grunden för hållbar utveckling
av välfärden i Finland.
Universitetsreformen råkade bli genomförd
under min tid som ordförande vid Professorsförbundet.
För mig personligen har detta varit en givande
och lärorik tid. När min period nu går ut
vill jag tacka alla olika instanser och personer för
samarbete och intressanta erfarenheter.
Risto Laitinen
ordförande, Professorsförbundet
|