Internationell – varför det?
Jag börjar få den här mantran om “internationell”
hit och “internationell” dit upp i halsen. Min syniska
hållning handlar helt enkelt om att jag inte
riktigt förstår poängen. Dessutom är målsättningarna
långt från verkligheten. Poängen känns
ännu konstigare om man synar hur “internationell”
i praktiken ser ut och hur det förverkligas.
De fina målsättningarna lämnar jag åt dagdrömmarna.
Universiteten ska alltså bli allt internationellare.
På många håll har man blivit det genom att ta
in utländska studenter, ofta från utvecklingsländer.
Mervärdet känns nog rätt diffust. På Hanken
har vi infört en obligatorisk utlandsvistelse inom
ramen för kandidatstudierna. Det är säkert fint,
men samtidigt – delvis beroende på den senaste
examensreformen – har studenterna läst mindre
språk. På annat håll har jag hört att man planerar
rätt drastiska nedskärningar i språkstudierna. Det
här är direkt illa. På universiteten ska vi ge ordentliga
färdigheter för livet och det kräver långsiktigt
pluggande och många kurser. Det finns
inga genvägar om man vill bli internationell på
riktigt. Alltså måste vi även i fortsättningen erbjuda
allt från djup och bredd till bra kvalitet i språkundervisningen.
Ett annat sätt att bli allt internationellare är att
anställa utländska toppforskare och –lärare. Det
här är säkert också fint, men dessa förmågor har
en del begränsningar i språkkunskaper. Då fördelas
de uppgifter som kräver finska eller svenska på
ett mindre antal personer, som behärskar arbetsspråket.
Toppförmågorna får forska i stället.
Andra sköter uppgifter som arbetsgrupper, handledning,
administration och varför inte fackliga
uppdrag, vilka alla tar mycket tid i anspråk – tid
bort från till exempel forskningstid. Vad händer?
Jo, efter utvärdering står man där med mindre internationellt
högt värderade publikationer än de
utländska toppförmågorna. Skillnaderna i prestationer
kan bli markanta. Inte heller här finns egentligen genvägar. Ska de finländska universiteten
bli internationella på riktigt, är det de finländska
förmågorna som ska ha tid för att kvalificera
sig, inte inhyrda stjärnor.
I marknadsföring – det ämne jag undervisar i
– skiljer man nuförtiden på internationell och
global marknadsföring. Då man är internationell
ser man till länder, då man är global ser man till
specialiserade nischer oberoende var de finns.
Gränser suddas ut. Därför känns “internationell”
litet gammaldags i dagens läge. Som forskare har
vi alltid varit specialiserade. I en del fall skapar vi
själva till och med helt nya nischer. Då är det inte
någon poäng i sig att vara internationell för då
måste man först vänta på att någon annan [internationell]
skapar en nisch som man sedan kan
haka på. I en sådan konstellation blir man alltid
tvåa. Ytterligare, inom dessa ytterst specialiserade
nischer har inte det internationella något egenvärde,
men specialiseringen har det däremot nog.
Därför är det viktigare att samarbeta inom nischen
även om samarbetet kan ske på en axel Helsingfors-
Åbo eller Kuopio-Jyväskylä, än att det
sker på en axel typ Finland - USA eller dylikt internationellt.
Däremot finns säkert globalt intresse
för vetenskapligt högtstående finländska nischer.
Inga genvägar här heller: Först ska vi bli
bra, skapa nischer, sedan internationella.
Varför ser resultatet av mantran om internationalisering
ut så här? Felaktiga kriterier styr in
på fel spår. Som man mäter får man svar. Målet
borde vara äkta internationalisering, inte att vi
stirrar på mätinstrument eller funderar på vem vi
umgås med. Fundera inte heller på vart vi åker,
vem som kommer hit och vart vi skickar våra studenter.
I stället behövs mycket tålamod och långsiktigt
arbete. Om vi är tillräckligt bra själva kommer
den internationella framgången av sig själv.
Skribenten är agronom, ekonomie doktor och
lektor i marknadsföring vid Hanken
|