Kvinnor i akademin
Naturligtvis hade allt varit annorlunda,
om jag inom Akademien själv hade
emottagits med öppna armar eller
åtminstone med falsk artighet, som
hade kunnat giva mig en viss illusion.
Men jag emottogs inte alls. –– Ingen tog någon som
helst notis om mig.”
Så skriver Finlands första kvinnliga professor
Alma Söderhjelm som blev professor i allmän historia
vid Åbo Akademi år 1927. Vad skulle Alma nu säga
om kvinnornas ställning vid universiteten?
fjol utgjorde kvinnorna 54 % av alla studerande
vid universiteten i Finland. Av de nya var deras andel
56 %. Över hälften av dem som avlagt doktorsexamen
har varit kvinnor ända sedan 2007 (t.ex. 53 %
år 2010). Av alla universitetsexamina avlägger kvinnorna
60 %.
Medan en kvinna avancerar i sin akademiska
karriär ser hon dock hur medsystrarna blir färre. Av
professorerna är bara 25% kvinnor. Visst är det mer
än i många andra länder. Och visst har andelen kvinnor
så småningom ökat i professorskåren: för tjugo år
sedan var de 16% och för tio år sedan 21 %.
Utvecklingen verkar ändå långsam. Eller har den rentav
stannat? Av Professorsförbundets medlemmar som
är yngre är 40 år är bara 19% kvinnor.
Det finns dock stora skillnader i antalet kvinnliga
professorer mellan olika vetenskapsgrenar. Mest
kvinnor finns det i de humanistiska vetenskaperna
samt i agrar- och forstvetenskaperna (i båda 39 %),
minst inom teknik (8 %) och naturvetenskaper (13
%). En närmare betraktelse av den akademiska karriärutvecklingen
t.ex. i medicin och hälsovetenskaper
avslöjar att kvinnorna är fler än männen bland
både doktorander och forskardoktorer. Också av
universitetsforskare och kliniska lärare är ca 60 %
kvinnor. Men därefter gäller det att bryta glastaket.
Under tidernas lopp har man angett flera orsaker
till kvinnornas långsamma avancemang i sin akademiska
karriär. Ofta skyller man på historiska orsaker
och samhällets stela yrkesstrukturer. Som universitetets interna orsaker har man angett otillräckligt
stöd från handledarna och männens inbördes nätverk.
Gällande familjelivet skyller man på ojämn
fördelning av hushållsarbetet och vårduppgifterna.
Kvinnorna själva har klandrats för att sakna självförtroende
och hålla sig utanför den akademiska konkurrensen.
Det kan också förekomma obetänksamhet. Detta
torde vara orsaken när man på en institution får höra
att det till ett projekt eller en professur behövs ”en
toppentyp”, ”en kunnig grabb” eller ”en kompetent
vetenskapsman”. Språkbruket upprätthåller de sociala
strukturerna: med orden typ, grabb och man
syftar man vanligen inte på kvinnor.
Den nya universitetslagen möjliggjorde flera
sätt att rekrytera personal. Kallelseförfarandet har
konstaterats ha förbigått kvinnor då man utnämnde
professorer på 1990-talet. Nu inför universiteten sk.
tenure tracks. Ger detta en möjlighet för flera kvinnor
att bli professorer? Och ställer det starka kravet
på en utlandsvistelse efter disputationen kanske män
och kvinnor i en olikvärdig position?
Också avlöningen är en jämställdhetsfråga. Vid universiteten
i Finland har de manliga professorerna
högre lön än de kvinnliga. År 2011 var skillnaden
störst vid Hanken, där de manliga professorerna
fick rentav 593 euro mer per månad än de kvinnliga.
Vid Åbo Akademi var skillnaden över 440 euro. Vid
nästan varje universitet klarar sig kvinnorna sämre
än männen vid bedömningen av både arbetets svårighetsgrad
och den personliga prestationen. Gör de
alltså ett anspråkslösare arbete med sämre resultat än
männen?
Maarit Valo
ordförande,
Professorsförbundet
- Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5
|