Är inte kunskap ett trumfkort?

Finlands främsta kapital är dess befolkning. Största delen av den har en hög utbildningsnivå och människorna är bildade. Dessa stöter man främst på i universitetens korridorer. Enligt de strategiska beslut, som staten fattat, kommer Finlands konkurrenskraft även i framtiden i den globala marknadsekonomin att vila på den höga utbildningsnivån. Universiteten känner ett allt större tryck från omgivningen. Forsknings- och teknologipolitiska program och innovation har blivit en mantra. Men hur realistiska och på fakta baserade är de förväntningar, som staten och företagen har av universiteten?

Universitetens produktivitet, konkurrenskraft och effektivitet mäts ideligen med olika mätare och indikatorer och utsätts för global jämförelse. Resultaten har varit i de internationella jämförelserena, både vad beträffar undervisning som forskning, utmärkta. Varför känns det då i universiteten att dessa rsultat inte värdesätts. Både produktiviteten och effektiviteten förväntas stiga ytterligare utan nämnvärda extra resurser. Ministeriernas resursutdelningsmodeller driver universiteten i inbördes maktkamp vars tråkiga följder är bland annat arbetslösa doktorer. De knappa basresurserna och de instrument, som både de inhemska och EU använder i form av forsknings-och ramprogram, försätter forskarna i en uttröttande ansökningsruljans. Och ändå är ingenting någonsin tillräckligt bra! Alltid finns det någon bättre, en topp bland toppar. Idag kan du vara medlem av en spjutspetsenhet och i morgon kan du stå utanför klanen utan transparenta grunder. Idag på toppen och imorgon en snutt-projekt-forskare, en nobody.

Skulle det inte vara på tiden att visa respekt för universiteten, för de forskare och lärare, som producerat de internationellt konkurrenskraftiga toppresultaten. Att ge forskarna arbetsro och tillräckliga basresurser för sitt arbete, som de så många gånger om har bevisat behärska suverent. Universiteten bjuder på både skaparkraft,innovationer och sakkännedom. Produktiviteten och effektiviteten stiger i takt med förbättrade arbetsförhållanden. Detta har forskningsresultaten påvisat. Konstgjorda program eller modeller, för att inte tala om direkt ordergivning, skapar inte något nytt och innovativt - inte ens i universiteten. I enkäter om arbetshygien skulle det löna sig att fokusera sig på de ofta så låga svarsprocenterna.De som inte svarat vill kanske med sin tystnad signallera att folk är så trötta att man inte orkar svara på enkäter, som sällan eller med en mycket lång väntan leder till konkreta förbättringar.

Vi är på väg att med fart förstöra för universiteten säregna strukturer i ruset av forskning och teknologi. Detta har de politiska beslutsfattarna, med en egen karriär inom universitetsvärlden av varierande längd, uppenbarligen svårt att fatta.Därför borde universiteten själva modigare försvara sina särdrag och sin autonomi.

Om kunskap har omvandlats till en vara borde väl producenten själv kunna prissätta den? Kunde inte Finlands universitetsrektorsråd enhälligt fatta beslut om att priset på magistrarnas och doktorernas prislappar höjs, kvaliteten kan i annat fall inte garanteras i fortsättningen?

Kunskap ökar välbefinnande sade man på årets Vetenskapsdagar. Många forskare mår dåligt, många är frustrerade i den nuvarande pressen. Är det någon som vet vad som är på gång?

Ragna Rönnholm
ordförande, Forskarförbundet