 
|
|||||||||||||
|
Ledare Ett nytt år med förändringar – igen?Den ekonomiska misären fortsätter. Varför blir regressionen allt längre? Man har skyllt på dålig produktivitet, höga enhetskostnader och bristfälligt kunnande inom marknadsföring och produktutveckling. Även fackföreningarna och de allmänbindande avtalen har fått bära hundhuvudet. Till och med statsministern har kritiserat den traditionella nordiska konsensusprincipen i Finland. Ofta glömmer man bort hur otroligt stabilt underlag det finländska samhället erbjuder företagsverksamheten. I hög grad får vi tacka just den offentliga sektorn och speciellt vårt högklassiga, på jämlikhet baserade utbildningssystem för detta. Två gånger i rad har de centrala arbetsmarknadsorganisationerna kommit överens om moderata lönepåslag och gått med på att förnya pensionssystemet. De fackliga organisationerna har dragit sitt strå till stacken. Från beslutsfattarhåll får vi ändå höra att den gamla arbetstakten inte räcker till. Budskapet är diffust. För många skulle den gamla takten innebära att jobbet görs noggrant, uppgifter sköts med hjälp av datakommunikation också hemma på kvällen, och man förbinder sig till arbetet. Ibland känns det dock som om även de akademiskt utbildade borde ha dåligt samvete för otillräcklig produktivitet samt enhetskostnaderna. Högklassig utbildning och forskning är ett resultat av personalens och studerandenas arbete. Dess kvalitet påverkas förutom av arbetsinsats och personligt kunnande även av det mervärde som är ett resultat av skapade nätverk men också av universitetets stöd för sin egen grunduppgift (databaser, service, ledning av undervisningsverksamheten). En central aktör som påverkar kvaliteten är även den akademiska friheten. Till exempel är utgångspunkten för högklassig undervisning den att varje lärare själv får bestämma över en konstruktiv samordning av undervisningsplanen inklusive undervisningsmetoder, inlärningsmiljöer och bedömning. Detta bör vi hålla oss fast vid i produktivitetsdiskursen. Någonting borde vi dock göra nu. För tillfället håller UKM på att utreda det finländska utbildningssystemets utvecklingsbehov i förhållande till högskolemodellerna i Danmark, Schweiz, Irland och Nederländerna. I bakgrunden skymtar uppfattningen att nivån på högskoleutbildning, kunnande och vetenskap här i Finland bör höjas snabbare än i de konkurrerande länderna, för att den ekonomiska tillväxten ska komma igång och skapa nya jobb som kräver avancerat kunnande. Det är lätt att instämma till detta, men synsättet har också sin avigsida. Universitetets uppgift i dagens samhälle är att bidra till ekonomisk tillväxt. Detta är inte längre en port till bildning och rikt inre liv utan en garanti för framgång i den globala konkurrensen. ISedan Bolognaprocessen har examina ständigt förnyats. Nästa steg ska vara profilering av vetenskapsområdena. Samtidigt betungas personalen på flera håll av oro för det egna utbildningsprogrammets framtid. Möjligheten att koncentrera sig på resultativt arbete har hamnat i skymundan under reformernas frammarsch. I Tammerfors har tre högskolor börjat utreda möjligheterna till djupare samarbete. Sådana reformer som förutsätter en stark insats från hela universitetssamfundet bör motiveras speciellt tydligt. Målsättningarna ska vara lättbegripliga, och de som ska förverkliga reformerna – personalen – bör kunna engageras i reformernas mål och genomföring. En atmosfär som präglas av osäkerhet är inte optimal för undervisningens planering eller för beslutsfattandet på institutionerna. De reformer som planerats för år 2015 borde faktiskt bidra till att återställa arbetsron och bekämpa den ständiga osäkerheten. Seppo Sainio
|
||||||||||||
