Universiteten, yrkeshögskolorna och regionerna
Vårt utbildningssystem är en helhet där de olika
delarna bör ha samma möjlighet att verka och utvecklas.
Att så inte är fallet i vår utbildningspolitik
har på sistone givit anledning till bekymmer. Också
de strama budgetramarna har bidragit till denna oro. I detta sammanhang
är det speciellt angeläget för de universitets-anställda
att fästa uppmärksamhet vid kraven på ökat
samarbete mellan yrkeshögskolorna och universiteten samt
de omkringliggande regionerna.
Yrkeshögskolorna grundades hos oss som en följd av
att man ville stärka ingenjörsutbildningen på
institutnivå. Denna utbildning har utomlands fått
namnet "polytechnics". Utbildningsformen har emellertid
fått en häpnadsväckande stor genomslagskraft inom
yrkes-utbildningen. Förmodligen har jämlikhetsaspekten
blivit viktigare än ett sunt övervägande av ändamålsenligheten.
Syftet med alla utbildningspolitiska åtgärder torde
vara en höjd kunnandenivå bland medborgarna. Denna
kan nås på två sätt: antingen kan man vidareutbilda
personer med goda förutsättningar för studier eller
så kan man öka utbildningsvolymen för de så
kallade stora massorna. Det förra alternativet tillämpas
i näringslivet, det senare torde vara i det närmaste
det enda möjliga i en demokrati. I Finland har man följaktligen
fattat beslut om att ge 75% av åldersklassen högskoleutbildning.
För att förverkliga detta skapades det omfattande yrkeshögskolenätet.
Att bokstavligen verkställa detta beslut skulle ha varit
en begreppslig omöjlighet - det är inte möjligt
att ge tre av fyra medborgare som föds i vårt land
högskoleutbildning - men vissa fakta bidrar åtminstone
till en början till att projektet kan förverkligas:
dels är det en anmärkningsvärt stor anhopning av
ungdomar som söker inträde vid högskolorna, dels
finns det många som anser att det är attraktivt att
skaffa sig många examina. Det är också många
som avbryter studierna, vilket leder till ett ineffektivt bruk
av studieplatserna.
Medborgarnas kunnandenivå kan visserligen höjas också
genom att importera välutbildad arbetskraft. Erfarenheterna
har emellertid inte varit så positiva att detta alternativ
kunde förväntas bli en lösning på problemet.
Ett nationellt innovationssystem måste vi ha. Förmågorna
bör kunna utnyttjas. Det är emellertid inte sannolikt
att vi här i Finland i framtiden kommer att ha en betydande
potentiell grupp av underutbildade. Man kan vinna inträde
vid universitet på många sätt, om man bara vill
- och kan!
Det har föreslagits att universiten skall gå med i
utvecklandet av de regionala innovationssystemen. Detta har motiverats
med att universiteten, yrkeshögskolorna och kommunerna bör
slå samman krafterna för att få regionalt baserat
EU-stöd. Det är möjligen detta som föranlett
planerna på att revidera universitetslagen genom en ny paragraf
gällande regional verksamhet. Man bör emellertid komma
ihåg att EU-stöden inte är permanenta automater
och att Finland slutligen måste betala över 100% för
dem.
Universiteten däremot är som namnet Universitas säger
internationella och de har ett verksamhetsområde som sträcker
sig utöver EU:s gränser. Yrkeshögskolorna och regionerna
går med i det internationella samarbetet mellan universiteten
för att ge näringslivet en bättre grogrund. Om
de är villiga att stöda universitetens grundutbildning
och internationella konkurrenskraft är de välkomna samarbetspartners!
Om de däremot vill dra växlar på grundforskningens
resultat genom egna nya, snabba tillämpningar är frågan
mera problematisk. Också universiteten har tillämpad
forskning, men inte på bekostnad av grundforskningen. Det
är den nära kontakten med grundforskningen som gör
universitetet. Förhoppningsvis finns det andra orsaker än
de ovan beskrivna till yrkeshögskolornas samarbetsvilja.
Yrkeshögskolorna har planer på att införa tjänstebeteckningen
professor. Också jag anser att det går inte an.
En skön sommar tillönskas Acatiimis alla läsare!
Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund
(painetun lehden s. 4)
|