• pääsivu
  • sisällys

  • Vesa Kulmala
     

    Ökat stöd för universitetsundervisningen

    I vårt land finns 51 enheter som ger högskoleutbildning, 21 universitet och 30 yrkeshögskolor. Utbudet är regionalt heltäckande. Av åldersklassen får redan över 70% studieplats. När man bortser från studerande som avlägger många examina får ungefär hälften av årskullen en utbildning på antingen universitets- eller yrkeshögskolenivå eller bådadera. Det finns alltså en god färdighet att både söka fram och utnyttja förmågorna så effektivt som möjligt.
    Det finns emellertid uppenbara brister i fördelningen av resurser till den högre utbildningen. Det finns högskolor som inte har råd att anställa permanent arbetskraft att ta hand om den obligatoriska
    undervisningen på grundexamensnivå och det sker till och med i vissa fall brott mot tjänstemannalagen. Innovationer är möjliga endast genom nedläggning av etablerade verksamheter. Det tycks inte finnas resurser att för lärare satsa på universitetspedagogisk fortbildning inom tjänsten. Det är fråga om en stor brist och den påverkar också rekryteringen av nya lärare på så sätt att det av dem inte krävs några meriter inom vuxenpedagogiken.

    Kravet på att undervisningen på universitetsnivå skall basera sig på de nyaste forskningsrönen kan inte bestridas.Varje lärare borde ha möjlighet att forska i tjänsten och följaktligen få reducerad undervisning. Frågan är om man inte till och med borde tala om forskningsplikt. Tjänstekollektivavtalet om totalarbetstid kom till för att stöda och främja universitetslärarens möjlighet att forska. Det har emellertid inte givit så god utdelning, undervisningen hålls i allt stramare tyglar på grund av att budgetramarna inte ger institutionerna möjlighet att tillämpa avtalet på ett korrekt sätt och den goda modellen fungerar ofta endast på pappret. De institutioner och/eller enheter som drabbats av den största resursbristen kommer i framtiden att ställas inför det faktum att de tvingas svara på generande frågor om huruvida de överhuvudtaget förmedlar undervisning som når upp till universitetsnivå.

    I rimlighetens namn måste tillstås att undervisningsministeriet som skall följa budgetramarna har försökt rädda situationen genom att tala för kortare studietider och på så sätt för att resurser befrias för ovannämnda ändamål. Till och med Bologna-processen vars syfte är att förenhetliga de europeiska examina har satts att stöda denna målsättning. Våra dagars studerande är emellertid vana att tillgodose sig olika ekonomiska stöd i sina studier och de har svårt att acceptera att de är till och med förpliktade att acceptera samhällets bud om att avlägga examen inom utsatt tid.
    Det bästa alternativet skulle givetvis vara att medge att högskoleutbildningens och speciellt universitetsutbildningens
    finansiering är otillräcklig, att problemet snarast borde lösas med budjetmedel och att härvid universiteten skulle prioriteras. Den kommersiella reklamen lämpar sig för studerandens overall
    men den skall inte förekomma i universitetens utrymmen. Ifall budgetmedlen visar sig vara knapphändiga gäller det att satsa rätt och uttryckligen på universiteten, för att produktionen av topputbildade
    skall kunna säkras.

    Lönereformen har förberetts under drygt tio år och den ser nu ut att bli verklighet. INPO-avtalet borde ge en tillräckligt stor lönepott för justeringar, bland annat för finansieringen av lönereformen. Om
    det inte tillskjuts mera medel till finansieringen av reformen är organisationerna inte motiverade att underteckna något slutligt avtal. Kravet är skäligt och helt i linje med slutsatserna och rekommendationerna i statens VALPAS-utredning, enligt vilken sakkunniga och tjänstemän i ledande ställning vid universiteten
    de facto är underbetalda. Till dessa kategorier hör den undervisande personalen. Mera pengar för lönereformen skulle också påskynda en lösning av problemen i tjänstestrukturen, nämligen det skeva
    förhållandet mellan å ena sidan de tjänstebaserade arbetsuppgifternas kvalitet och kvantitet och å andra sidan den till tjänsten bundna lönen, ett förhållande där den anställda nästan alltid blir lidande.

    När jag nu efter 14 år slutar som ordförande för
    Universitetslektorernas förbund vill jag rikta ett varmt tack till förbundets medlemmar, till våra samarbetspartner och till alla övriga läsare av Acatiimi samt önska alla en god jul och ett gott nytt år.

    Vesa Kulmala
    ordförande
    Universitetslektorernas förbund

    (painetun lehden s.4)