Jan-Håkan Öberg
Vem äger vad?
Som författare till flera läroböcker blir man emellanåt
litet konfunderad över rätten till det man åstadkommit.
I vissa fall är gränsen mellan det man själv åstadkommit
och det man bearbetat eller direkt lånat klar. Men det finns
förstås också fall där gränsdragningen
är mer diffus. Ta som exempel ett läromedel som baserar
sig på autentiska texter som läroboksförfattaren
sedan har gått och ändrat på. Här är
det klart fråga om lån/citat/återgivning/bearbetning
o.s.v., vad det nu än kan kallas men är det verkligen
så enkelt? Vem äger upphovsrätten om en helhet
baserar sig på flera, kanske t.o.m. fem till tio olika texter?
Författaren har använt flera källor och gjort sin
egen tolkning av många olika åsikter och texter. Är
resultatet en ny autentisk text, är det alltså fråga
om någonting nytt som bara författaren har upphovsrätt
till? Bör skribenten nämna de författare vars texter
han använt eller förlitat sig på (eller t.o.m.
de skribenter som dessa texter bygger på)? Ärligheten
varar längst är en bra tumregel, men också det
kan leda till överdrifter.
Också kopieringen i sig själv har blivit ett problem
för läromedelsförfattarna. Det talas om hur man
skannar in hela böcker: “Skanna in en 300 sidors bok
på endast en timme!” Det handlar således inte
längre om kopiering av några få sidor. Det kan
också kännas frestande att kopiera ett verk i digitalform,
som man sedan bearbetar för sina egna syften. Man får
höra om studenter som skrivit om tentamensböcker i koncis
form. Dessa säljer de sedan till sina studiekamrater. Jag
förmodar att de inte gör det bara för ren välgörenhet
och gratis utan tar en liten vinning. Visst var det vanligt att
kopiera också förr, men i själva verket har kopieringen
av idag tagit sig sådana former att den hotar att äventyra
hela författarverksamheten. Jag undrar om det också
i framtiden kommer att finnas förläggare som har råd
att ge ut böcker i små upplagor om de sedan inte går
åt på marknaden p.g.a. att det finns koncisa piratkopior
till ett billigare pris.
Enligt gällande lag får man kopiera delar av ett verk
för eget bruk och för undervisning, men i och med den
nya tekniken är det faktiskt möjligt att kopiera vad
som helst utan att slutresultatet ser ut som en kopia. Att författa
läromedel kräver pedagogiskt tänkande och mycket
tid. Att åstadkomma ett fungerande läromedel tar otroligt
mycket tid och kräver mentala resurser. Det är ju inte
bara skrivprocessen som är tung utan det krävs också
krafter att ställa sig mottaglig för kritik. Enligt
min mening måste lagen skrivas så att författarna
garanteras skälig ersättning för sin upphovsrätt.
Författaren måste ju få känna skaparglädje
och värde i sitt författande, annars kommer raden av
läromedelsförfattare att bli gles i framtiden. Lagstiftningen
måste alltså vara så tydlig som möjligt
på denna punkt för att hindra negativa följder
för författarna och läromedelsförfattande
överlag.
Jan-Håkan Öberg
Lektor
Helsingfors universitet
(painetun lehden s. 26) |