Verksamheten på lokal nivå är viktig
Kollektivavtalslagen trädde i kraft år 1970 och sedan
dess har man i våra ämbetsverk tillämpat ett relativt
centraliserat förfaringssätt i förhandlingss- och
avtalsverksamheten när det gällt anställningsvillkoren.
Inte ens den tämligen omfattande autonomin vid våra
universitet har förmått överföra förhandlings-
och avtalsmekanismen till det lokala planet i någon större
omfattning. Att detta inte skett betecknas av många som
en positiv sak. Det håller emellertid på att så
småningom ske en förändring på den punkten.
Till exempel arbetstidsavtalet lockar i kombination med universitetens
kroniska brist på pengar allt oftare till lokala innovationer,
eftersom avtalet lämnar utrymme för olika tolkningar.
En närmare analys av detta kan i framtiden visa att det inte
ens varit universitetens avsikt att formulera tillämpningarna
på ett så kallat lovligt sätt.
Ifall det nya lönesystemet varom avtal ingås på
centralnivå blir infört, vilket i detta nu verkar sannolikt,
skapar detta ett ytterst stort tryck på att överföra
de fortsatta förhandlingarna om tillämpningen av systemet
helt till det lokala planet. Principen är i och för
sig acceptabel. Det torde vara lättare att på lokal
nivå bedöma kravnivån för personalens olika
arbets-uppgifter, dvs. den uppgiftsrelaterade lönedelen,
och i synnerhet storleken på den del av lönen som baserar
sig på den personliga arbetsinsatsen.
Ett stort frågetecken är dock tills vidare pålitligheten
i utvärderingen samt hur man skall klara av att upprätthålla
den jämna nivån på riksplanet.
Idén med den lokala förhandlingsverksamheten är
uttryckligen att få till stånd löneglidningar
som över-skrider nivån för de centrala avtalen.
Dessa löneglidningar är allmänna inom den privata
sektorn, men vid de statliga ämbetsverken är de ytterst
sällsynta. Staten som arbetsgivare har upprepade gånger,
bl.a. i anslutning till löneutredningarna och till lönehöjningarna
som varit en följd av dessa, velat visa att staten som utbetalare
av löner är en konkurrenskraftig faktor i arbetslivet.
Vi på arbetstagarsidan kan förmodligen tro på
detta i det skede då den procentuella förhöjningen
på nytt blir tvåsiffrig. Härmed avser jag inte
decimaler utan hela procent.
Finska staten har inom EU förbundit sig till en stram ekonomisk
politik och detta har resulterat i att huvudtitlarna i budgeten
under många år har hållits i ytterst hårda
tyglar.
De lönetillägg som de statliga ämbetsverken fått
genom de allmänna avtalen har man visserligen lovat kompensera,
men när det gäller lokala överskridningar måste
motsvarande inbesparingar sökas på annat håll
och detta måste ske med beaktande av medbestämmandelagen.
I och med att den tredje uppgiften skrivits in i universitetslagen
är det möjligt, och till och med önskvärt,
att skaffa extern finansiering som inte ingår i budgetramarna.
Det är emellertid ytterst svårt för universitet
och institutioner som är verksamma inom grundforskningen
och utbildningen att skaffa finansiering på den öppna
marknaden. Därför borde den personal som har hand om
dessa grundläggande uppgifter inte ytterligare belastas med
kravet att skaffa extern finansiering för verksamheten.
Finlands Akademi och TEKES är inte externa finansieringskällor
med hänsyn till universitetens budgetramar. EU-pengar för
universiteten eller för nätverk som administreras av
universiteten eller för projekt är inte lokal verksamhet
utan verksamhet på det regionala planet. Minst ett universitet
eller en filial verkar i 20 landskap i vårt land. Universiteten
deltar i regionens interna verksamhet och de kan sägas vara,
och har varit, sin regions och också eventuella andra regioners
andliga och materiella drivkraft.
Vad annat utom lönefrågor kan ingå i förhandlingsverksamheten
på lokal nivå? Utbildningspolitiken är förmodligen
en sektor som riksdagen också i fortsättningen kommer
att ha hand om. Arbetslivets kvalitetsfrågor är till
karaktären sådana att åtminstone initiativen
och också tillämpningarna bör utformas i den lokala
förhandlingsverksamheten. Ur organisationernas synvinkel
är verksamheten på lokalnivå viktig, eftersom
den ökar kontaktytan både organisationerna emellan
och gentemot medlemmarna och arbetsgivaren. Organisationens verksamhet
fokuseras till en stor del på den vetgiriga medlemskårens
utbildning. Detta är en lönsam investering för
organisationen, eftersom den i gengäld får både
en utbildad reserv för intressebevakningsverksamheten och
en lokal förhandlingskapacitet på hög nivå.
Detta sistnämnda är grunden både för vår
nuvarande och för vår framtida förhandlingsverksamhet.
Vesa Kulmala
ordförande
Universitetslektorernas förbund
(painetun lehden s. 4) |