Visstidsanställningar universiteten på de åklagades bänk

Vid de statliga institutionerna finns det rikligt med tidsbundna tjänsteförhållanden. Med tanke på den anställda och arbetets produktivitet är de kortvariga anställningarna problematiska. I diskussionen har universiteten blivit en nagel i ögat: vid dem är antalet visstidsanställda speciellt stort.

Det akademiska arbetets särart har ofta hamnat i bakgrunden i dessa diskussioner. Till exempel påbyggnadsstudierna har under de senaste årtiondena ändrats till sin karaktär och finansieras inte längre med stipendier, utan de har blivit avlönat heltidsarbete. När någon bedriver påbyggnadsstudier på heltid berättigar det dock inte till en fast anställning ända till pensionering. Således har universitetens påbyggnadsstuderande, assistenter och överassistenter ett tjänsteförhållande som helt riktigt är tidsbundet. Om dessa grupper stryks från listan över tidsbundna förordnanden vid universiteten, är den återstående procentuella andelen dock fortfarande anmärkningsvärd, om än den inte avviker märkbart från situationen vid de övriga statliga ämbetsverken.

Den grundläggande orsaken till problematiken kring visstidsanställningar finner vi i universitetens finansieringsstruktur. Under det senaste årtiondet har universitetens grundfinansiering minskat i realvärde samtidigt som examensmålsättningarna och kraven på resultat har skärpts märkbart. Den externa finansieringens andel utgör redan nästan en tredjedel av universitetens budget. Denna finansiering består nästan i sin helhet av konkurrenssatta pengar, och finansieringsperioderna varierar från några månader till några år. Den konkurrenssatta finansieringen innehåller ingen garanti för fortsättning, vilket gör att det är mycket svårt att grunda fasta tjänster med extern finansiering som medel. Då är de anställda forskarna i olika projekt studerande eller påbyggnadsstuderande, och arbetets karaktär är tidsbunden på grund av studierna. Det finns många problem i dessa arbetsförhållanden, i synnerhet då projektens finansiering har styckats i korta perioder. Även i långa program brukar finansiärerna ofta konkurrenssätta projekten varje år, varför forskarna plågas av en ständig oviss-het om sin framtid och ledarna för forskningsgrupperna hamnar i en trollcirkel av ansökningar och rapporteringar. De beslutsfattare som oroar sig för universitetens visstidsanställningar borde ingripa i de orsaker som finansieringsstrukturen ger upphov till och inte bara oja sig över det usla slutresultatet.

I brännpunkten av den visstidsproblematik som uppstått på grund av finansieringsstrukturen står den unga skara av disputerade forskare vilkas insats i den vetenskapliga forskningen och hjälp i forskarutbildningen är ytterst viktig. De kan i allmänhet inte an-ställas till korta tidsbundna forskningsprojekt, men å andra sidan gör de knappa grundresurserna det inte möjligt att grunda fasta tjänster. Om man vill lösa detta problem som drabbat många universitet bör man rätta till forskningens finansieringsstruktur. I fall en del av den externa, med statliga medel stödda finansieringen skulle överföras till universitetens basresurser, skulle man också kunna ge forskningsgruppernas doktorer längre förordnanden . Då skulle också den konkurrenssatta finansieringen vara till större nytta, eftersom forskningen då leds och bedrivs av en större skara professionella fastanställda forskare.

I tjänstehierarkin sträcker sig problematiken kring visstidsanställningar ända upp till professorerna. Tjänstebeteckningen professor borde alltid medföra ett förordnande tills vidare. Enligt Professorsförbundets senaste utredning är dock en tredjedel av professorerna visstidsanställda. En del av dessa fall kan förklaras med skötsel av lediga tjänster eller vikariat, men därutöver förekommer det allt oftare sådana snuttförordnanden som motiveras med en tidsbunden uppgift. I bakgrunden skymtar ofta en tidsbunden finansiering, som i sig inte räcker till som motivering för en visstidsanställning.

I en tidsbunden professur är det svårt att snabbt generera nya resurser på basis av uppnådda resultat. När det gäller att handleda doktorander är till och med den längsta tidsbundna perioden, fem år, en kort tid, även om den visstidsanställda professorn genast i början av sin tjänsteperiod skulle få påbyggnadsresurserna på sitt bord. Det tar flera år att medvetet bygga upp en forskningsgrupp och en organisation för handledning av påbyggnadsstudenterna, men en visstidsanställd professor måste uppleva att förordnandet tar slut just när arbetet börjar ge resultat.

Tapani Pakkanen
Ordförande
Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)