Visstidsanställningar universiteten på de åklagades
bänk
Vid de statliga institutionerna finns det rikligt med tidsbundna
tjänsteförhållanden. Med tanke på den anställda
och arbetets produktivitet är de kortvariga anställningarna
problematiska. I diskussionen har universiteten blivit en nagel
i ögat: vid dem är antalet visstidsanställda speciellt
stort.
Det akademiska arbetets särart har ofta hamnat i bakgrunden
i dessa diskussioner. Till exempel påbyggnadsstudierna har
under de senaste årtiondena ändrats till sin karaktär
och finansieras inte längre med stipendier, utan de har blivit
avlönat heltidsarbete. När någon bedriver påbyggnadsstudier
på heltid berättigar det dock inte till en fast anställning
ända till pensionering. Således har universitetens
påbyggnadsstuderande, assistenter och överassistenter
ett tjänsteförhållande som helt riktigt är
tidsbundet. Om dessa grupper stryks från listan över
tidsbundna förordnanden vid universiteten, är den återstående
procentuella andelen dock fortfarande anmärkningsvärd,
om än den inte avviker märkbart från situationen
vid de övriga statliga ämbetsverken.
Den grundläggande orsaken till problematiken kring visstidsanställningar
finner vi i universitetens finansieringsstruktur. Under det senaste
årtiondet har universitetens grundfinansiering minskat i
realvärde samtidigt som examensmålsättningarna
och kraven på resultat har skärpts märkbart. Den
externa finansieringens andel utgör redan nästan en
tredjedel av universitetens budget. Denna finansiering består
nästan i sin helhet av konkurrenssatta pengar, och finansieringsperioderna
varierar från några månader till några
år. Den konkurrenssatta finansieringen innehåller
ingen garanti för fortsättning, vilket gör att
det är mycket svårt att grunda fasta tjänster
med extern finansiering som medel. Då är de anställda
forskarna i olika projekt studerande eller påbyggnadsstuderande,
och arbetets karaktär är tidsbunden på grund av
studierna. Det finns många problem i dessa arbetsförhållanden,
i synnerhet då projektens finansiering har styckats i korta
perioder. Även i långa program brukar finansiärerna
ofta konkurrenssätta projekten varje år, varför
forskarna plågas av en ständig oviss-het om sin framtid
och ledarna för forskningsgrupperna hamnar i en trollcirkel
av ansökningar och rapporteringar. De beslutsfattare som
oroar sig för universitetens visstidsanställningar borde
ingripa i de orsaker som finansieringsstrukturen ger upphov till
och inte bara oja sig över det usla slutresultatet.
I brännpunkten av den visstidsproblematik som uppstått
på grund av finansieringsstrukturen står den unga
skara av disputerade forskare vilkas insats i den vetenskapliga
forskningen och hjälp i forskarutbildningen är ytterst
viktig. De kan i allmänhet inte an-ställas till korta
tidsbundna forskningsprojekt, men å andra sidan gör
de knappa grundresurserna det inte möjligt att grunda fasta
tjänster. Om man vill lösa detta problem som drabbat
många universitet bör man rätta till forskningens
finansieringsstruktur. I fall en del av den externa, med statliga
medel stödda finansieringen skulle överföras till
universitetens basresurser, skulle man också kunna ge forskningsgruppernas
doktorer längre förordnanden . Då skulle också
den konkurrenssatta finansieringen vara till större nytta,
eftersom forskningen då leds och bedrivs av en större
skara professionella fastanställda forskare.
I tjänstehierarkin sträcker sig problematiken kring
visstidsanställningar ända upp till professorerna. Tjänstebeteckningen
professor borde alltid medföra ett förordnande tills
vidare. Enligt Professorsförbundets senaste utredning är
dock en tredjedel av professorerna visstidsanställda. En
del av dessa fall kan förklaras med skötsel av lediga
tjänster eller vikariat, men därutöver förekommer
det allt oftare sådana snuttförordnanden som motiveras
med en tidsbunden uppgift. I bakgrunden skymtar ofta en tidsbunden
finansiering, som i sig inte räcker till som motivering för
en visstidsanställning.
I en tidsbunden professur är det svårt att snabbt
generera nya resurser på basis av uppnådda resultat.
När det gäller att handleda doktorander är till
och med den längsta tidsbundna perioden, fem år, en
kort tid, även om den visstidsanställda professorn genast
i början av sin tjänsteperiod skulle få påbyggnadsresurserna
på sitt bord. Det tar flera år att medvetet bygga
upp en forskningsgrupp och en organisation för handledning
av påbyggnadsstudenterna, men en visstidsanställd professor
måste uppleva att förordnandet tar slut just när
arbetet börjar ge resultat.
Tapani Pakkanen
Ordförande
Professorsförbundet
(painetun lehden s. 4) |