Professorsförbundet 35 år
– nya utmaningar

Professorsförbundet grundades i slutet av 1960-talet mitt under studentradikalismen och under ett starkt tryck på en universitetsreform. Studenternas krav på en grundlig reformering av universitetsväsendet väckte genklang även hos statens högsta ledning och kulminerade i en kamp om principen en man – en röst i riksdagen. Genom att bromsa behandlingen av motionen med en filibusterdiskussion försökte de partier som motsatte sig lagen om förvaltningsreformen flytta den slutgiltiga behandlingen av lagmotionen till tiden efter valet. Professorsförbundet spelade en aktiv roll i detta förfarande och bidrog till att motionen slutligen förföll. Förbundet organiserade snabbt ett systematiskt författande av anföranden som skulle hållas i riksdagen, och aktionen gav önskat resultat. Snart utvidgade sig förbundets verksamhet i riktning mot professorernas allmänna intressebevakning, och under årens lopp har förbundet utvecklats till en modern facklig organisation.

Professorsförbundet är ett fackförbund som ut-över lönefrågorna och den allmänna intressebevakningen även handhar andra uppgifter. Förbundet medverkar aktivt i främjandet av vetenskap, forskning och utbildning genom att offentliggöra ställningstaganden och ge utlåtanden i samband med förberedandet av lagar, förordningar och administrativa reformer som gäller universiteten.

Universiteten styrs effektivt av undervisningsministeriet. När det gäller resultatförhandlingarna eller att sätta upp mål för examina är ministeriet i jämförelse med universiteten klart överlägsen. Som enstaka förhandlingsparter kan universiteten endast försöka nå ett resultat som är fördelaktigt för det egna universitetet. Universitetens gemensamma röst bär inte långt. Ett exempel på situationen utgörs av den modell för resultatstyrning enligt vilken universiteten skall kämpa om resurserna genom att utlova ett allt större antal avlagda examina. Resurserna ökar dock inte i motsvarande proportion, varför universiteten tvingats konkurrera mot varandra och därigenom producera allt fler examina. Detta utgör en risk för grundforskningens och utbildningens kvalitet samt ökar ständigt arbetsbelastningen hos universitetsanställda. Tillsammans med de övriga fackliga organisationerna vid universiteten anser Professorsförbundet att detta är skadligt för universiteten, och det görs ansträngningar för att förändra systemet.

De utmaningar som Professorsförbundet möter i dag gäller universitetens framtid. Konkurrensen om sakkunniga och utbildningen av dessa blir allt hårdare. Universiteten måst kunna utveckla grunden för sitt eget kunnande på så sätt att de fortfarande skall ha någonting att ge samhället och näringslivet. Ett universitet som kämpar under resursbrist blir snabbt en läroanstalt vars vetenskapliga grund har vittrat sönder.

De finska forskningsresurserna är på en internationellt sett acceptabel nivå. Forskningsresurserna kanaliseras huvudsakligen genom Finlands Akademi och Tekes. Det är nyttigt att konkurrenssätta finansieringen, men om universitetens basresurser är otill-räckliga, gör inte ens konkurrenssatta medel någon verklig nytta. Den externa finansieringens stora andel leder till att universitetens verksamhet blir kortsiktig och anställningarna präglas av kortvariga för-ordnanden. Detta utgör ett anmärkningsvärt hinder för att skapa en effektiv tjänstestruktur vid universiteten. Dessa borde locka de duktigaste forskarna att välja en akademisk karriär och vara med om att bygga upp en framtid för den finska vetenskapen. Det nuvarande förfarandet uppmuntrar inte precis till detta.

Att bygga upp ett nytt lönesystem för universiteten utgör nu det viktigaste arbetsfältet såväl för Professorsförbundet och de andra fackliga organisationerna vid universiteten som för arbetsgivaren. Att fastställa lönerna utgående från uppgifternas svårighetsgrad och den personliga prestationen utgör en viktig utmaning. Det blir dock svårare att finna en gemensam syn på saken då lönesystemet har sammankopplats med reformerandet av tjänstestrukturen. Om det nya systemet skall lyckas måste det dock vara sporrande, och detta förverkligas inte utan en påtaglig tilläggsfinansiering.

Tapani Pakkanen
Ordförande för Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)