Verkar forskarkarriär vid universitet lockande?
Utvecklandet av universiteten diskuteras ständigt i offentligheten.
Man är bekymrad över den vetenskapliga nivån
i Finland, och speciell oro känner man för hur det
kommer att gå för expertisen på toppnivå.
Det råder enighet om att ifall den finska vetenskapen vill
vara konkurrenskraftig i framtiden måste forskarkarriären
göras
mera lockande. I internationella evalueringar har våra
universitet inte placerat sig precis i täten, låt
vara att Finland med tanke på sitt
befolkningsunderlag klarar sig bra eller rentav utmärkt
i utvärderingar av den vetenskapliga verksamheten. Det bör
dock beaktas att jämförelserna mellan olika
universitet inte tar hänsyn till de resurser som står
till förfogande. Vid de främsta amerikanska universiteten
kan resurserna vara tio gånger så stora per lärare-forskare
som i Finland.
Det råder inget tvivel om att den finska
vetenskapens framtid förutsätter åtgärder
som gör
forskarkarriären mer lockande. Också det vetenskapliga
samfundet och i synnerhet universiteten måste konkurrera
om de bästa förmågorna i en situation där
Finlands befolkningsunderlag håller på att krympa.
Såväl
detta faktum som konkurrensen om utländska forskare utgör
randvillkoren för kunnande på toppnivå.
De finländska universiteten har ursprungligen inte grundats
för
att eftersträva internationellt högklassig
forskning, utan målet har varit att utbilda tjänstemän
och lärare. Många universitet grundades helt enkelt
för att täcka behovet av undervisning i en disciplin.
Undervisningen förutsatte en stor kapacitet som byggdes
upp så att de akademiska tjänsterna hade stor undervisningsskyldighet.
Vid många nya universitet, och även vid de gamla som
nu började utvidga sin verksamhet, ledde detta till en proportionellt
sett stor andel undervisningsbetonade tjänster i tjänstestrukturen.
Den tid som efter institutions- och förvaltningsuppgifter
blev över
för forskning gjorde det sällan möjligt att idka
forskning på toppnivå eller
ens effektiva påbyggnadsstudier. Man försökte
lösa problemet till och med genom att i anslutning till
universiteten grunda separata forskningsinstitutioner och forskartjänster.
I dagens läge har universitetens finansieringssystem genomgått
en märkbar förändring. En avsevärd del av
forskningsresurserna kommer i form av extern konkurrensutsatt
finansiering. Universitetens grundfinansiering har inte utvecklats,
medan antalet studerande har ökat markant samtidigt som
målet
för avlagda examina har höjts. Samtidigt har antalet
lärare
till och med minskat. Detta har ytterligare ökat universitetslärarnas
arbetsbörda och försämrat
möjligheterna att forska. Utvecklingen har inte precis gjort
den akademiska forskarkarriären lockande.
Forskarskolsystemet
hör till de bästa innovationerna inom den vetenskapliga
påbyggnadsutbildningen i Finland. Systemet är konkurrensutsatt
och kan modifieras efter förändrade utbildningsbehov.
För den studerande möjliggör detta påbyggnadsstudier
på heltid. Däremot verkar den traditionella modellen
för påbyggnadsstudier som baserar sig på assistenturer
bli nertrampad av nerskurna resurser och en ökande arbetsbörda.
Inte heller inom ramen för andra tjänstebeteckningar är
det möjligt att lätt och snabbt avlägga påbyggnadsexamen.
Forskarskolornas framgång kan förklaras med deras
separata finansiering som täcker de centrala kostnaderna
för utbildningsplatserna. Löneresurserna är inte
beroende av universitetsanslagen utan av forskarskolornas konkurrenskraft
och efterfrågan på den utbildning som de erbjuder.
Vill man göra forskarkarriären mera lockande är
det skäl att skärskåda hela tjänstestrukturen.
Doktorsexamen bör bli grundexamen för universitetslärare.
De lärare som ännu inte avlagt doktorsexamen måste
få bättre möjligheter till påbyggnadsstudier.
Universiteten behöver också fler tjänster för
forskardoktorer.
I övre ändan av tjänstehierarkin
skall vi ta modell av de främsta utländska universiteten
vid vilka antalet professorer samt de tidsmässiga och materiella
resurserna för forskning är betydligt större än
i Finland. Korta professurer på visstid gör sannerligen
inte forskarkarriären mera lockande.
Som bäst är
en forskarkarriär ett givande kall.
Det intressanta arbetet kompenserar många praktiska svårigheter.
Forskarkarriären görs mindre lockande av lönernas
dåliga konkurrenskraft och av den osäkerhet som visstidsanställningarna
ger upphov till.
Tapani Pakkanen
ordförande, Professorsförbundet
(painetun lehden s. 4) |