Den akademiska chefen – i ledningen eller mellan hammaren och städet?
Chefen är en spegel, en motor för utvecklingen, en
buffert, en person som utvecklar och ger stöd, entusiasmerar,
har ansvar för ekonomin och för lokaliteterna,
som känner lagar och avtal och som också efterlever
dem. Allt detta läser jag i en seminarielista
över egenskaper som den undervisande personalen
förväntar sig av en chef. Och utöver detta framför allt
öppenhet, rättrådighet och opartiskhet.
Detta krävs av chefen i relation till arbetsgemenskapen,
men å andra sidan representerar chefen också
arbetsgivaren och förväntas agera i relation till
denna aktör. Dubbelrollen leder lätt till en känsla av
att leva mellan hammaren och städet.
Det ställs stora krav på en chef och detta är en del
av ledarskapet. Kraven på en chef och chefsställningen
borde emellertid vara klarare definierade än vad
de nu är. DNL-processen (det nya lönesystemet) har
bidragit till att reflektionerna över det akademiska
ledarskapets art och belastning har aktualiserats. Vår
traditionella uppfattning om institutionschefens uppgifter
och ställning stämmer nödvändigtvis inte överens
med de nya målsättningarna. Det är inte lätt att
kombinera rollen som den kollegiala institutionsförmannen
och chefen som för löneförhandlingar i en
och samma person.
Det kan vara svårt att hitta lämpliga personer som
vill vara chefer, eftersom kraven blir allt större och
mer mångfasetterade. Chefen löper risken att alltför
snabbt bli utbränd. Det skulle emellertid vara önskvärt
att chefskapet sträckte sig över flera perioder. Ett alternativ
är givetvis en cirkulering av uppgifterna, men
det är möjligt att en institution kan ha större nytta av
att en person tillägnar sig allt det som en chef bör
kunna och veta och att denna person är mera långvarig
på chefsposten. För någon annan institution kan
det vara fördelaktigare att cirkulera uppgiften, eftersom
fler personer då kan mera och förstår vad chefskapet
förutsätter och kräver och chefen får då mer
stöd i sin egen arbetsgemenskap. I varje fall måste
kraven och förväntningarna vara mänskliga.
DNL för tillämpningen av avtalen närmare institutionerna
än tidigare. Chefens uppgift är att tyda
avtalen, rätta till missförstånd och se till att den egna
enheten efterföljer avtalen och handlar lagenligt. För
att man skall kunna förklara måste man själv veta och
behärska. Känner varje vid ett universitet verksam
chef de lagar och förordningar och framför allt de
kollektivavtal som styr vårt arbete tillräckligt väl för
att kunna förklara och rätta till? Av egen erfarenhet
kan jag säga att fastän universitetet under senare år
har utbildat och stött cheferna på ett föredömligt sätt
har behandlingen av kollektivavtalen blivit starkt åsidosatt.
Förtroendemännen behärskar avtalen mycket
bättre än cheferna. Före DNL-tiden har ingenting
förpliktat samtliga chefer att delta i den utbildning
som stått till buds. Detta kan delvis ha varit orsaken
till att när man under förra läsåret namngav den svagaste
länken i DNL-processen var också cheferna på
förslag.
Den nya innebörden i begreppet akademiskt ledarskap
har medfört att kretsen av potentiella chefer
har blivit större. Utöver en professor kan nu också en
lektor eller en överassistent vara verksam som chef.
Samtidigt som ett nytt begrepp för ledarskap har
börjat få fotfäste vid universiteten har vi i DNL-utvärderingarna
tvingats införa en ny chefsnivå, nämligen
den närmaste chefen. Tidigare har den undervisande
personalens förman entydigt varit institutionschef.
Det visade sig nödvändigt att delegera utvärderingen
till de närmaste cheferna. Detta väckte emellertid
farhågor om en sammanblandning av rollerna.
Kolleger som tidigare varit jämställda utsattes nu för
en relation chef-underordnad och det kunde ibland
hända att utvärderarens kompetens inte motsvarade
den utvärderades kompetens. Om det i fortsättningen
behövs närmaste chefer bör dessas uppgifter definieras
entydigt i en avtalstext eller i anvisningarna gällande
tillämpningen av DNL-avtalet.
Vi tvingas i fortsättningen leva och verka med utvärderingarna.
Den utvärderade har rätt att förutsätta
att utvärderaren är sin uppgift vuxen samt sköter
den på ett rättvist och avtalsenligt sätt. Utvärderaren
har rätt att förutsätta att universitetet tar hand om
utbildningen samt erbjuder det behövliga stödet. Det
är inte lätt att sköta en uppgift om man känner att
man är mellan hammaren och städet. Detta måste
avhjälpas om vi vill att de bästa möjliga personerna
skall åta sig att vara akademiska chefer.
Tuula Hirvonen
ordförande, Universitetslektorernas förbund
(painetun lehden s. 4) |