Farväl till bildningsuniversitetet

Under historiens gång har förhållandet mellan universiteten och det omgivande samhället tagit en och annan vändning. Faktorerna som under olika tider påverkat universiteten och högskolepolitiken i allmänhet är legio: än har det varit fråga om språkstridigheter eller samhälleliga konflikter, än om uppbyggande av välfärdsstaten eller skapande av massundervisning på högskolenivå, eller om regionalpolitik. Mitt bland alla omvälvningar och i olika utvecklingsskeden verkade en sak dock vara bestående: tron på bildning. Universitetens bildningsuppgift särpräglade det finska universitetsväsendets utveckling ända fram till slutet av förra årtusendet. Nu är det dock skäl att fråga om bildningen ännu har någon plats i den nuvarande högskolepolitiken. Så starkt har man på sistone framfört tanken om universitet som tjänare av samhället och framför allt av näringslivet.

Bildningen och strävan efter bildning torde alltid ha varit ett ouppnåeligt ideal, men tidigare var såväl samhället som universiteten ändå bundna vid att ha detta ideal som mål. Förvisso har man under olika tider haft mycket olika uppfattningar om vem det lönar sig att bilda. Läroinrättningarna som ursprungligen var mycket ojämställda i och med att de bara utbildade män ur överklassen blev med tiden institutioner för massutbildning. Dessa öppnade dörrarna för sådana tidigare uteslutna grupper som kvinnor eller representanter för de lägre socialklasserna. Då och då dyker diskussionen om terminsavgifterna upp. Som ett slags reminiscens bör man då dra sig till minnes 1860-talet, då det krävdes att terminsavgifterna skulle höjas för att förhindra de lägre socialklassernas intrång på universiteten. Med bästa vilja kan vi inte säga att universiteten skulle ha varit pionjärer när det gäller jämställdhetsfrågorna. Vid denna punkt har universiteten varit tvungna att förändras, ty samhällets behov och den samhälleliga diskussionen har påverkat universiteten också.

Medan universitetsväsendet utvidgades fick universitetens bildningsuppgift en helt ny dimension, då tyngdpunkten flyttades från utbildning av eliten och tjänstemännen till utbildning av de stora massorna. Därmed blev en betydligt större del av folket bildad. Skapandet av massundervisning vid universiteten anknyter sig intimt till skapandet av en välfärdsstat och till målet att kunna ställa landets hela begåvningspotential till samhällets förfogande.

Vid mitten av 1980-talet kopplades universitetsutbildningen allt starkare ihop med främjandet av den ekonomiska tillväxten. Men först i början av 1990- talet slogs sista spiken i bildningens kista i och med att universiteten genom det nya resultatansvarets mekanismer tvingades underkasta sig den ekonomiska tillväxtens ideologi. Högskolepolitiken blev då helt beroende av den allmänna social- och finanspolitiken. Typiskt för denna tid har varit att politiken nästan i sin helhet har drivits från finansministeriet, och undervisningsministeriet har varken kunnat, eller kanske inte ens velat, motsätta sig budgethökarnas krav.

I den senaste diskussionen har det önskats att universiteten allt tydligare skulle bli producenter som erbjuder omedelbar nytta, m.a.o. som beredvilligt och framför allt utan dröjsmål reagerar på samhällets och arbetsmarknadens föränderliga behov. Vi kan med fog påstå att idealet av vidsträckt bildning har försvunnit totalt. Orsaken är det av undervisningsministeriet drivna resultatansvaret. När de universitetsanställda som fortfarande känner sig bundna till ett traditionellt bildningsetos konfronteras med det i ekonomiskt hänseende teknokratiska styrningssättet och framhävandet av universitetens servicefunktion, leder detta till stora problem. Samhället delar inte längre samma ideal med universiteten, inte heller upplever det samma saker som eftersträvansvärda.

Nu tycks målet vara att vaska fram målmedvetna karriärklättrare, som mödolöst skyfflar mellan den akademiska världen och företagsvärlden, som aktivt deltar i internationalisering och kommersialisering av utbildning och forskning, och som huvudsakligen är verksamma på den globala marknaden i och med att de försöker förädla sina idéer till färdiga produkter så effektivt som möjligt. Tydligen lönar det sig inte för någon att bry sig om bildning. De som fortfarande talar för en bred bildning verkar som dinosaurier vilkas era obönhörligen närmar sig sitt slut. Den moderna utvecklingen är ytterst oroväckande och tvingar oss att fråga: har vårt land inte tålamod att bli bildat?

Antero Puhakka
Ordförande, Forskarförbundet