Strukturella förändringar inom universitetsvärlden

Vad betyder begreppet strukturell utveckling och hur är det meningen att omsätta det i praktiken? Så här skulle vi kunna ställa frågan, vi som är anställda vid universiteten och som för tillfället lever mitt bland ett otal förändringar, vilka alla utgör en del av statens effektivitetsprogram, även kallad strukturell utveckling. En annan artikel i denna tidskrift redogör för undervisningsministeriets syn på det nödvändiga i förändringarna. Det är viktigt, rentav nödvändigt att söka en ny riktning för högskolesystemet och gallra bort eventuella överlappningar, för även vid universiteten måste man kunna koncentrera sig på det väsentligaste, m.a.o. verksamheten i anslutning till undervisning och forskning. Mitt bland dessa förändringar oroar sig organisationerna i första hand för personalens ställning.

I augusti presenterade universiteten för undervisningsministeriet sitt förslag till speciella projekt som skulle stödja den strukturella utvecklingen och som skulle finansieras separat. De strukturella förändringarna kan vara av olika slag: till exempel kunde man minska elevintagningarna eller utöka samarbetet mellan universiteten eller universiteten och yrkeshögskolorna. Många universitet har redan inlett samarbetet med något annat universitet eller en yrkeshögskola i branscher som är representerade vid båda läroinrättningarna.

Det känns naturligt att universiteten samarbetar. Likaså att universitetens och yrkeshögskolornas campusbibliotek slås ihop eller att det skapas andra gemensamma serviceformer. Det måste också vara möjligt att gallra bland sådan undervisning som ges på olika håll i exakt samma form. Ett ännu mer långtgående samarbete i universitetens och yrkeshögskolornas undervisning skulle dock underminera den dualmodell som åtminstone än så länge utgör den ledande principen i högsta utbildningen. Och en eventuell ytterligare differentiering av kandidat- och magisterutbildningen vid universiteten skulle sannolikt leda till allt fler förslag att flytta över kandidatutbildningen till yrkeshögskolorna. Resultatet skulle vara att de som skulle fortsätta studierna i ett magisterprogram borde instrueras i akademiska studier först i samband med magisterstudierna, medan de nu inkorporeras i universitetens verksamhet ända från första studieåret. Med andra ord skulle det skapas en ny mellannivå i studierna, vilka man just nu försöker effektivera och försnabba.

Då universiteten före slutet av augusti presenterade sina projekt, utgick de från att en del av universitetens nuvarande finansiering skulle riktas på basis av förslagen. Om dessa dock inte uppfyller ministeriets kriterier, hålls en del av pengarna inne. Pengarna skulle ändå behövas i universitetens grundfunktioner som en allt mindre antal universitetsanställda får ansvara för. Med tanke på personalens välmående och olika uppmuntrande åtgärder är det också viktigt att de redan genomförda strukturella förändringarna och de resultat som uppnåtts under de senaste tio åren beaktas i samband med universitetens produktivitetsprojekt. Personalen skulle uppleva det som orimligt att den väldiga arbetsmängd som redan blivit gjord skulle vara värd noll, samtidigt som de anställda arbetar allt mer inom allt snävare resursramar. Är det här ett ytterligare exempel på en marknadsekonomisk verksamhetsmodell som inte alls lämpar sig för den offentliga sektorn?

Personalen och de studerande har inte blivit hörda i den utsträckning lagen förutsätter i de enheter där institutioner redan har blivit flyttade eller har föreslagits bli flyttade till en annan ort. Samarbetsförfarandet har inte verkställts, medan universitetet inte ser något problematiskt i det: saken har inte ansetts beröra personalen. Arbetsgivarens skyldighet är att följa även samarbetslagen – organisationernas uppgift är att se till att arbetsgivaren fyller sin plikt. Allt prat om tjänstemannalagens oduglighet som basis för universitetens tjänsteförhållanden och Finlands universitetsrektorers råds ställningstagande, enligt vilket tjänstekollektivtavtalet har blivit onödigt efter förändringarna i tjänstestrukturen – allt detta påvisar att personalens ställning i dessa förändringar ingalunda håller på att bli bättre. De visstidsanställdas ställning i enheter med reformtryck väcker speciell oro.

Som bäst innebär strukturella förändringar ett utvecklingsarbete som baserar sig på universitetets strategi och målsättningar. I praktiken utgör personalen universitetens enda resurs och resultatfaktor. Det är viktigt att också de anställda är med om att planera föreändringarna ända från början. Endast på det viset kan personalen förhålla sig tillitsfull till förändringarna och binda sig till dem.

Tuula Hirvonen
Ordförande, Universitetslektorernas förbund