Har Finland råd med toppuniversitet?

Universiteten hör till de mest populära temana i den offentliga debatten. Många håll har uttryckt åsikter om universitetens verksamhet och om hur de bör utvecklas. På sistone har de kritiska kommentarerna varit mest synliga, och utgående från en del utredningar och ställningstaganden håller man nu igen på att ge utvecklandet av universitetsväsendet en ny riktning. Den offentliga debatten är berättigad, för universiteten anses vara en viktig motor bakom vår nationella utveckling. Man hyser en viss oro för forskningens och undervisningens kvalitet och våra universitets konkurrensförmåga. Speciell uppmärksamhet har man fäst vid våra universitets anspråkslösa placering bland världens toppuniversitet. I synnerhet näringslivet har i allt kraftigare ordalag uttalat sig om koncentrering av resurserna på nationella toppuniversitet.

Med vilket koncept arbetar toppuniversiteten? Saken belyses av en jämförelse mellan det finska universitetsväsendet och toppuniversiteten i USA. Till exempel vid MIT tar man årligen in ca 1000 nya studerande, medan det totala antalet studerande är 10 000. Antalet professorer är 1000, antalet övriga anställda ca 10 000 och årsbudgeten ca 1600 miljoner euro. De finländska universitetens sammanlagda intagning är årligen ca 25 000 studerande, det totala antalet studerande 120 000, antalet professorer 2400, antalet övriga anställda ca 30 000 och årsbudgeten 1400 miljoner euro. Ett typiskt amerikanskt toppuniversitet koncentrerar sig huvudsakligen på forskning, medan det relativa antalet grundexamina är mycket litet i förhållande till resurserna. I proportion till antalet studerande fördelas undervisnings- och förvaltningsuppgifterna bland medlemmarna i en professorskår som är nästan tio gånger större än antalet professorer vid ett finländskt universitet. Således kan största delen av arbetstiden användas till forskning.

Vårt nuvarande universitetsväsende har byggts upp för att ge akademisk utbildning till en stor del av varje årskull. Det här är en av de mest centrala nationella styrkor vi har. Lärare med akademisk utbildning utgör hörnstenen i vårt skolsystems framgångar. Det mångsidiga kunnandet inom teknik och naturvetenskaper har möjliggjort den finska industrins konkurrensförmåga, och listan kan ytterligare förlängas med exempel ur många andra områden. I internationella jämförelser har våra universitet fått beröm i synnerhet för sin högklassiga undervisning.

Genom att kombinera alla de resurser som våra universitet har till sitt förfogande kunde vi kanske grunda ett toppuniversitet. Intagningen skulle vara en tiondel av den nuvarande, och en tredjedel skulle då vara utlänningar. Årligen skulle 1000-2000 grundexamina avläggas, kanske cirka hälften så många doktorsexamina som nu. Det är klart att denna utbildningsvolym inte på något sätt skulle räcka till att upprätthålla och utveckla vårt samhälle. Kostnaderna för att samtidigt upprätthålla både en omfattande universitetsutbildning och ett toppuniversitet skulle vara åtminstone det dubbla jämfört med vår nuvarande utbildningsbudget.

Det är fåfängt att med den finansiering vi har försöka skapa toppuniversitet och samtidigt trygga den nuvarande undervisningsvolymen. Kraven på effektiverad verksamhet baserar sig inte på realiteter. Statistikcentralens färska undersökning av tidsanvändning påvisar att professorerna varje vecka använder 33 timmar till undervisning och obligatoriska förvaltningsuppgifter. Det totala antalet arbetstimmar per vecka är över 50, vilket innebär att forskningen blir oavlönat övertidsarbete. Universitetens högt lovprisade strukturomvandling förblir tomt prat och ökar volymen av improduktiv planering, om inte resurserna ökas i ansenlig grad. Världens toppuniversitet känner sig inte av någon resursbrist, utan deras verksamhet tryggas av ett stort eget kapital samt av näringslivets och privatpersoners skattefria donationer.

Toppuniversiteten kännetecknas av vetenskaplig och ekonomisk autonomi. I Finland kanaliseras finansieringen dock huvudsakligen via Finlands Akademi och Tekes. Universitetens grundfinansiering har stampat på stället trots den snabba ökningen i antalet examina, vilket har lett till att forskningens andel av det hela blir allt mindre. Ökade anslag för forskning och förskjutning av tyngdpunkten på universitetens egen grundfinansiering utgör en nödvändig förutsättning för universitetens profilering, förverkligandet av forskningsstrategierna och försöken att uppnå en placering bland världens toppuniversitet.

Tapani Pakkanen
Ordförande, Professorsförbundet