Fackföreningarna en viktig del av universitetet

Isin ramria kom regeringen överens om vissa nedskärningar som innebär allt stramare tider för universiteten. Även om dessa av regeringen fick löften om vissa morötter mot att själva skaffa privat finansiering, minskas grundfinansieringen entydigt. Samtidigt ökar osäkerheten och oron för fortsatta samarbetsförhandlingar. Igen drabbade nedskärningarna just utbildningen, vilket har skett årligen under denna regeringsperiod.

Redan länge har universiteten försökt hitta nya sätt att effektivera sin verksamhet. Nyheterna om nedskärningarna var sannerligen inte efterlängtade. Vad göra?

Den bästa medicinen mot hårdare tider är att blåsa på samma kol. Universiteten har långa traditioner inom samarbete mellan fackföreningarna och ledningen. Samarbetets dimensioner och möjligheter har dock inte nödvändigtvis blivit fullt utnyttjade.

Inom universiteten har det funnits föreningar i årtionden. Till dem hör lärare, forskare, studierådgivare, anställda inom förvaltning och stödtjänster. Personalorganisationernas och lokalföreningarnas position baserar sig på lagstiftningen och allmänt godkända överenskommelser. Organisationernas aktivister vill inte bara se till att de gemensamma besluten efterföljs, de är också intresserade av professionell utveckling och personalens välmående.

Universitetens ökade autonomi har lett till att instruktionerna och de personalpolitiska linjerna har utvecklats åt olika håll vid olika universitet. Arbetsgivarparten för sin del har önskat vidareutveckla praxisen med universitetsvisa anställningsvillkor. Detta motiveras med att man känner till organisationens utvecklingsbehov och omständigheter bäst på lokal nivå.

En naturlig påföljd av denna logik är att dryfta betydelsen av fackföreningarna, som är väl insatta i de lokala förhållandena. Kunde föreningarna i en ännu högre grad samarbeta med universiteten då det gäller att förbereda beslut och följa de verkningar som dessa ger upphov till? På flera håll gör också föreningarnas representanter friktionsfritt samarbete med ledningen på såväl institutions- som universitetsnivå.

Fackföreningarna känner väl till de lokala frågorna, men därutöver har de möjlighet att engagera medlemmarna i besluten och den nya verksamhetskulturen – så snart dessa är införstådda. Organisationerna står i en nyckelposition då det gäller att informera personalen om besluten (eller att ifrågasätta dem). Många sk. svåra beslut har en plausibel förklaring, eller så vill man genom dem uppnå något som måste motiveras utgående från många olika synvinklar. I detta arbete kan organisationerna utgöra en avsevärd resurs inom universiteten.

Fackföreningarna når lärare och forskare över enhetsgränserna – med hjälp av en annan logik än den som används av en linjeorganisation. Dessa gränsöverskridande samfund och nätverk kan vara av stor betydelse för organisationens framgång och välmående.

Det väcker dock en viss förundran att förbunden även får höra om en avog inställning till fackföreningarna. Hur kan sådant vara till fördel för verksamhetens kvalitet, enhetens resultat eller personalens välmående? Det negativa tonfallet borde bytas ut mot dialog – på båda hållen. En inbjudan till diskussion och en begäran om utlåtande gällande ett beslutsärende kunde på många ställen uppmuntra till samarbete för ett gemensamt mål. Någon dag hörs kanske även personalens röst i universitetens utlåtanden till ministeriet. Detta kunde verkligen berika t.ex. ett ställningstagande till påföljderna av planerade nedskärningar.

Seppo Sainio
ordförande, Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

• Painetussa lehdessä sivu 5