Ett genomgående starkare universitetsväsende?

De närmaste månaderna och åren kommer att medföra betydande förändringar vid de finländska universiteten. Den i våras tillträdda regeringen förklarar i sitt regeringsprogram att universiteten skall förstärkas genomgående och att det bl.a. skall inrättas ett innovationsuniversitet. Resurserna för denna förstärkning hotar dock att förbli anspråkslösa, och i detta nu verkar framtiden snarare medföra hotbilder än möjligheter.

I höstas konstaterade vetenskaps- och teknologirådet att om universitetens verksamhet skall säkerställas förutsätter det en årlig tilläggssatsning på minst 50 miljoner euro under de följande fyra åren. Enligt budgetförstaget kommer det årliga anslaget för löpande utgifter att uppgå till endast 20 miljoner euro.

Framtiden skuggas också av statens produktivitetsprogram som fortfarande äger giltighet även för universitetens del. Ifall den årliga nedskärningen på elva miljoner verkställs som sådan blir den utlovade tilläggsfinansieringen i praktiken betydelselös. Då man in i ekvationen tar både de tilläggskostnader som den nya servicecentralen åtminstone i övergångsskedet medför och den sannolika förhöjningen i utrymmeskostnaderna, inleds den finansiella förstärkningen av universiteten snarare med ett minustecken. Produktivitetsprogrammet kommer också att leda till att universitetsforskarna och –lärarna åläggs allt fler administrativa och byråkratirelaterade uppgifter vilka självklart minskar den tid som är avsedd för kärnverksamheten. I fjol publicerade Statistikcentralen en omfattande utredning som visade att de administrativa uppgifterna redan nu fyller en oskäligt stor del av arbetstiden.

Processen som skall förvandla universiteten från räkenskapsverk till offentligrättsliga institutioner eller privata stiftelser är i full gång, och meningen är att lagpropositionen skall lämnas till riksdagen redan hösten 2009. Fastän den nya ekonomiska ställningen i princip öppnar nya möjligheter är det svårt att föreställa sig att förändringarna i sig skulle medföra tilläggsfinansiering. Planerna bygger huvudsakligen på privata donationer. Trots utvidgad rätt till skatteavdrag är det inte självklart att till exempel industrin i någon nämnvärd grad skulle utöka sin insats i finansieringen av universiteten. I detta samband blir de statsliga anslagen statsbidrag. Det finns en risk att den offentliga finansieringens andel åtminstone inte kommer att öka, snarare kan den minska. Dessutom har det i många sammanhang konstaterats att slopandet av universitetens status som räkenskapsverk leder till avsevärda förändringar förutom i universitetsförvaltningen även i personalens tjänsteförhållanden. Tills vidare har man dock inte gjort en heltäckande granskning av hur planerna skulle påverka personalens ställning.

Det finns alltså en stor risk att universiteten ingalunda blir starkare, utan att de i framtiden kommer att sakna tillräckliga finansiella resurser för att fortsätta med vetenskaplig verksamhet. Då man samtidigt har försvagat forskarnas rätt till sina uppfinningar och talar för kontroll av arbetstid, dödar man forskarnas och lärarnas arbetsmotivation, som är den viktigaste förutsättningen för högklassig vetenskap. Allt som allt verkar det som om hela det finländska universitetsväset håller på att försvagas.

I Finland gör man inom många vetenskapsområden forskning med internationellt anseende – ofta befinner vi oss på den mångomtalade toppen. Nu är det skäl att ge forskarna och lärarna arbetsro och tillräckliga resurser för att de skall kunna koncentrera sig på sina centrala uppgifter. Bara på så sätt kan våra universitet bli starkare både nationellt och internationellt.

Risto Laitinen
Ordförande, Professorsförbundet