Ledare

Det akademiska arbetets produktivitet

På somrarna har professorerna möjlighet att koncentrera sig på tre centrala arbetsuppgifter: forskning, undervisning och samhälleligt engagemang. Inte heller denna sommar utgör något undantag, låt vara att läget i riket har vållat en hel del huvudbry.

Ett av sommarens teman har hetat samhällsfördraget. Ordet har litet klumpigt och felaktigt lånats av Jean-Jacques Rousseau, och i sommar har det betytt något helt annat än det ursprungliga begreppet från 1700-talet. Nu har man med samhällsfördraget avsett ett avtal mellan statsmakten och arbetsmarknadens centralorganisationer. Syftet med avtalet skulle vara att förbättra Finlands konkurrenskraft.

Meningen har varit att mäta framgången för samhällsfördraget med ändringar i nominella arbetsenhetskostnader i Finland, jämfört med motsvarande utveckling inom det övriga euroområdet. Enhetsarbetskostnaderna skulle kalkyleras genom att dividera arbetstagarens lön med arbetets produktivitet.

Arbetsenhetskostnaderna kan sänkas genom sänkning av lönenivån i jämförelse med länderna i kontrollgruppen. Dessa kostnader är dock också anknutna till arbetets produktivitet, vilket kan leda till att arbetsenhetskostnaderna inte sjunker i takt med lönesänkningen om samtidigt även arbetets produktivitet sjunker.

Dessa allmänna funderingar måste dock på något sätt överföras till universitetens referensram. I själva verket har universitetslönerna redan sjunkit i och med att de senaste löneförhöjningarna varit lägre än inflationsprocenten. Således borde arbetsenhetskostnaderna enligt definitionen visa en sjunkande tendens. Dessutom har det föreslagits att man kunde sänka kostnaderna även genom att förlänga arbetstiden.

Merparten av universitetens undervisnings- och forskningspersonal har totalarbetstid med en årlig arbetstid på 1600 timmar. En förlängning av arbetstiden medan lönen förblir oförändrad torde vara synonymt med fler arbetstimmar. För tio år sedan lät Statistikcentralen göra en utredning gällande tidsanvändning i arbetsuppgifter, och enligt utredningen var professorernas årliga arbetstid ca 2250 timmar. Också den övriga undervisnings- och forskningspersonalens årliga insats överskrider den avtalsmässiga arbetstiden med flera hundra timmar. En nominell förlängning torde knappast påverka den faktiska årliga arbetstiden.

När det gäller universitet och forskningsanstalter förbättrar vi konkurrenskraften snarare genom att höja arbetets produktivitet. Detta blir möjligt när omständigheterna tillåter tillräcklig satsning och koncentration på de centrala arbetsuppgifterna dvs. undervisning och forskning. Produktiviteten kan höjas t.ex. genom satsningar på teknologisk utveckling, utbildning eller innovationer. I sakkunnigarbete innebär höjd produktivitet ett kliv in i något nytt i stället för att försöka göra det sedvanliga med knappare resurser.

Mitt eget arbetsgemenskap vid Helsingfors universitet har rätt chockat följt den finska regeringens förehavanden och planer gällande de kommande årens budgetar. Samma oro känner man säkert vid de övriga universiteten.

I augusti publicerade Finansministeriet sitt budgetförslag enligt vilket universitetsanslagen år 2016 ska minska med ca 100 M€. Siffran är något inexakt eftersom FM:s och UKM:s siffror ställvis är olika. Dessutom minskar budgetanslagen reellt i och med att universitetsindexet slopas. Det är hårda siffror, och nedskärningarna kommer med oskäligt kort varsel. Med dessa nedskärningar gör man knappast några satsningar på ny och högklassig verksamhet, och den önskade höjningen i produktiviteten förblir en dröm.

Kaarle Hämeri
ordförande, Professorsförbundet

• Painetussa lehdessä sivu 4