Kan 30 miljoner människor ha fel ?

Det moderna universitetet kännetecknas av effektivitet, kvalitet, produktivitet, inflytande och internationell konkurrenskraft. Det nyliberalistiska tänkandet har trängt in i universitetsvärlden. Universiteten förutsätts svara på de ekonomiska utmaningarna ett samhälle uppbyggt på kunskap ställer, genom att förnya sitt handlingssätt och sina syften. Detta påverkar radikalt univerisitetens och personalens ställning. I en högskolepolitik, som styrs av marknadskrafter, är maksimeringen av det placerade kapitalets vinst det väsentliga. Vinsten mäts ständigt med olika mätare. De ekonomiska indikatorerna passar emellertid dåligt till att mäta de vetenskapliga rönens inverkan på samhället. Det finns alltså en konflikt mellan den akademiska och den marknadsstyrda uppfattningen om högskolepolitiken, som inte enbart är begreppsmässig. Universitetsskolning ses som en ekonomisk investering i den privata istället för den allmänna nyttan.

Vad finns det för möjligheter för fackförbund att ingripa i en dylik utveckling?

Education International, EI, är med sina 30 miljoner medlemmar världens största fackförbund , som representerar en enda yrkesgrupp. EI gör forskarnas och lärarnas röst hörd dels genom sin organisationen dels genom att påverka beslutsfattarna i organisationer som FN, ILO, Unesco, OECD och G8. I EI:s världskongress i Berlin i juli röstades det om många resolutioner.Resolutionen, som fastställer att högre utbildning och forskning är till för allmän nytta och ingen bytesvara och att de så bör förbli i motsats till privatisering, antogs enhälligt, Resolutionen och hoppeligen dess implementering i Europa är nödvändig då man ser vad som hänt i länder såsom Nya Zeeland, Canada, Australien ,Förenta Staterna och England. I dessa länder har utbildning gjorts till en handelsvara och till en stor del privatiserats. Den gemensamma tendensen i dessa stater är att terminsavgifterna i universiteten kontinuerligt stigit och ojämlikheten bland studenterna ökat. De statliga anslagen har minskat och personalen har blivit handelsresenärer, som tvingas resa även långa sträckor för att sälja sin kunskap och sitt kunnande. Kongressdelegaterna krävde också enhälligt kvalitativ undervisning och forskning. Privatisering, konkurrensutsättning och utsugningen av personalens krafter har inte garanterat kvalitet. Även i Kinasyndromet har vi glädjande nog kommit i ett skede då produkternas dåliga kvalitet påverkar negativt både på landets bild utåt och dess trovärdighet.

Av de nordiska länderna har nyliberalismen framskridit längst i de danska universiteten, vilka i stor grad är politiserade. I Danmark tvingas universitetn att underteckna ett utvecklingsprogram tillsammans med politikerna och statsmakten. Statsmakten kan direkt diktera universitetens strategiska mål, resultatskriterierna, forskningsmål, utbudet av undervisning osv. Den konkurrensutsatta finansieringens andel har höjts till 50 procent. Universitetens styrelse, som består av medlemmar valda utanför universiteten och den av styrelsen valda rektorn administrerar. Konsistoriet har upplösts och ersatts med ett Akademiskt Råd, utan någon egentlig makt.

Det är bra att minnas de varnande exemplen från andra håll i världen, då vi ställs inför nya möjligher vid valet av universitetens allmänrättsliga karaktär, administration och beslutsfattande organ. Privatisering är ofta kamouflerad under begrepp såsom “förnyelsen eller moderniseringen av universiteten”. Då man är medveten om vad dylika uttryck kan innebära är det lättare att välja enligt sina värderingar och ge den akademiska friheten och bildningen en möjlighet också i framtiden.

Forskarförbundet fyller 40 år i oktober. Jag hoppas att dess röst hörs klart även i framtiden både som intressebevakare och som aktör inom forskningspolitiken. Jag hoppas också att det fortsättningsvis modigt vågar försvara rättvisan i universiteten i ett ännu närmare samarbete med andra aktörer. Lycka till alla forskare och kämpa på!

Ragna Rönnholm
ordförande, Forskarförbundet