Korta kontrakt stress för tyska forskare

— Universitetesledningen tar oss inte på allvar, säger Simone Claar, forskare och fackligt aktiv på Goethe-Universität i Frankfurt am Main.

De senaste tio åren har andelen universitetslärare och forskare som har tidsbegränsade anställningskontrakt stigit kraftigt i Tyskland. Idag är tre av fyra anställda under lösa former med någon form av visstidskontrakt.

- Det är inte alls bra. Jag vet bara att jag har en anställning några månader framåt åt gången, kanske ett halvår, säger Simone Claar, forskare och lärare i statsvetenskap vid Goethe-Universität i Frankfurt am Main.

De 16 tyska delstaterna styr var och en själv över sina lärosäten. Antagningssystemen skiljer sig åt och finansieringen av högskoleutbildningen är varje delstats ansvar, vilket har resulterat i stor regionala skillnader, både för studenter och personal.

Simone Claar är aktiv i GEW (Gewerkschaft Erziehung und Wissenschaft), ett fackförbund med cirka 270 000 medlemmar. Hon försöker påverka sina kolleger som inte är fackligt anslutna att gå med i förbundet.

— Jag frågar andra forskare och universitetslärare om hur de trivs med sitt arbete och om de verkligen vill jobba på tidsbegränsade kontrakt.

GEW försöker förmå politikerna att ändra lagstiftningen och begränsa möjligheten för universiteten att anställa på korta kontrakt, men hittills har förbundet inte fått gehör. Inte heller rektorerna lyssnar på fackförbundets uppmaningar om att reglera visstidsanställningarna.

— Universitetesledningen tar oss inte på allvar, säger Simone Claar som svar på frågan om hur väl GEW har lyckats i delstaten Hessen, där Frankfurt am Main är huvudstad.

Goethe-Universität, uppkallat efter diktaren och vetenskapsmannen Johann Wolfgang von Goethe, har drygt 40 000 studenter och ligger mitt i den pulserande storstaden, som är Tysklands ekonomiska centrum.

Samhällsvetenskapen har en stark ställning på universitetet och Simone Claar har funnit sig väl till rätta. Efter uppväxten i Köln och studier i Marburg flyttade hon till Frankfurt för sex år sedan. Ett år som gäststudent i Sydafrika ledde fram till en doktorsavhandling om Sydafrikas handelspolitik. Nu fortsätter hon forska i samma spår, men med ett bredare internationellt fokus.

— Jag trivs väldigt bra här på universitetet och vill helst fortsätta arbeta i den akademiska miljön. Här kan jag jobba tematiskt, få idéer och diskutera och dem med mina kolleger, säger hon när vi träffas för intervjun i det myllrande studentlivet på Campus Westend på Grüneburgweg.

Höstterminen börjar i mitten av oktober och pågår till slutet av februari. Som de flesta av sina kolleger kombinerar Simone Claar forskning och undervisning. Växlingen mellan de två delarna kan vara stressande, men hon tycker om kontakten med studenterna och skulle inte vilja vara utan den delen av sitt arbete.

Hon arbetar 90 procent av full tid och får efter skatt ut cirka 2000 euro i månaden. Lönen är baserad på en tariff som är nära kopplad till andra offentliganställdas löner. Hessen har sin lönetariff, andra delstater har sina egna.

— Här på universitetet har vi alla ungefär samma lön och följer varandra i löneutvecklingen, konstaterar hon.

Men utvecklingen hämmas av alla tidbegränsade anställningar. När ett kontrakt upphör och ska gå över i ett nytt är det inte självklart att man hamnar på samma lönenivå som tidigare. I synnerhet inte den som byter från ett universitet till ett annat. Ännu mer problematiskt blir det om den nya arbetsplatsen ligger i en annan delstat.

— I gapet mellan anställningar måste du kunna visa vad du har gjort, byter du universitet kan du få problem med att hitta en lönenivå som känns bra.

Gemensamt för alla forskare är att de i de flesta fall måste lägga mycket tid på att söka finansiering. Hur mycket undervisning de måste ägna sig åt har i hög grad att göra med hur bra det går att hitta pengar.

— Om du har tur får du en tjänst som delstaten bekostar, annars måste du ut och jaga, säger Simone Claar.

Text Torbjörn Tenfält
Foto Magnus Hartman

• Painetussa lehdessä sivu 32